"Snören för korta för att använda"

Att hjälpa sin mamma att flytta på grund av ofärdighet väcker en massa saker. Och söver för den delen, börjar gå på reservtanken nu mellan jobb, familj och mamma varje helg. Lördag & söndag rensade vi garderober och skåp. Min styvfars begravningsbok, gamla broschyrer från Kraftvärmeverket, kasettband med jazz och min styvfar som refererar. Styvfar? Jag har alltid sagt så. Eller Sven. Aldrig pappa. Men inte heller styvfar i någon dålig bemärkelse. "Han som trädde in i farsrollen när min pappa dog". Det är Sven. Fadersgestalten jag växte upp med. Och för alla alltid i skuggan av "pappa". Min pappa. Johan Holmström. Han som förolyckades alldeles för tidigt i livet och som genom att refereras till ("nu står du precis som din pappa och väger på den ena benet hela tiden", "Johan spelade alltid piano på mässen" osv) alltid fanns där ändå. Jag vet inte, skulle det vara dumt? På 70-talet var det litet mer hysch-hysch kring skilsmässor, så kallade plastpappor, ensamstående mammor (det VAR mammor, aldrig pappor). Vi var alltid väldigt öppna med hur det var i vår familj. Och det var inte konstigt på något sätt, bara en väg livet tagit med oss. Men jag vet faktiskt inte hur Sven, min styvpappa, egentligen kände det. Jag hann aldrig ställa den frågan.

"Den som spar han har". Det gäller här i Småland men det gäller också min mamma. Gode tid... 120 kvadratmeter fulla. Inte bara av minnen, av saker saker och åter saker. Nu måste vi minimera dessa till att finnas i en rolatoranpassad trea istället. Ett gott skratt fick jag iallfall då Ellen, en av de två fantastiska ungdomar som arbetar hos mig just nu, berättade hur det var när de skulle tömma hennes morfars hus utanför Vetlanda. Han var över 90 och hade bott i sitt hus länge, länge. Ett rum var överfullt av diskade glasburkar. Bra att ha. Släkten släpade och bar. Men droppen kom då man hittade påsen med snören. Noga uppmärkt. "Snören för korta för att använda".....

Jag finner nånslags tröst och glädje i den historien.