fredag 4 juli 2008
torsdag 12 juni 2008
Vår avskedsfest... och fotbolls-EM
6:e juni ... har nog precis hämtat mig och sopat upp de sista ballongresterna. Iallfall, det var verkligen jätteroligt. Vi hade "bara" bjudit 50 av våra närmaste vänner :o) och blev skräckslagna när i princip alla tackade ja. Dock, det löste sig med svensk smörgåstårta (med torkad dill från USA och grönländska räkor från IKEA) lådvis med öl, vin, nubbe och tomvis med Daim. Extra roligt var det att dra Svea rikes historia på 3 minuter inför norrmän och danskar (många diskussioner) och se att faktiskt ALLA, från amerikaner till greker verkligen sjöng Du gamla, Du fria för full hals.
Jag vet, jag är sentimental igen. Känns inte så svårt att lämna danskar och norrmän härnere, eller britter. Det känns som att dem har man en sportslig chans att återse rätt snart. Värre är med dem som kommer att bo längre bort.
Inför festen hissade vi Svenska Flaggan här på en balkong. Vid huset mitt emot, som stått som ett skal sedan vi kom, är det nu varje dag 5-6 killar som jobbar, sakta men säkert. Arbetsskyddstyrelsen skulle väl falla död ned om de såg förhållandena men med enkla redskap strävar de sakta på. De har varit litet blyga de första veckorna men ack så nyfikna. Flaggan löste upp knutarna.
Först var de tvungna att kolla att vi inte var ryssar (Ukrainas färger). Sen har fotbollssnacket tagit över. Igår var de glada! för vår skull, och hyllade Zlatan (Ibri heter han här) i stora ord. Som ni vet är väl inte fotbollsintresset det allra största här i familjen men det är kul att det faktiskt kan bli ett internationellt språk och att man kan glädja sig åt andras framgång.
Jag vet, jag är sentimental igen. Känns inte så svårt att lämna danskar och norrmän härnere, eller britter. Det känns som att dem har man en sportslig chans att återse rätt snart. Värre är med dem som kommer att bo längre bort.
Inför festen hissade vi Svenska Flaggan här på en balkong. Vid huset mitt emot, som stått som ett skal sedan vi kom, är det nu varje dag 5-6 killar som jobbar, sakta men säkert. Arbetsskyddstyrelsen skulle väl falla död ned om de såg förhållandena men med enkla redskap strävar de sakta på. De har varit litet blyga de första veckorna men ack så nyfikna. Flaggan löste upp knutarna.
Först var de tvungna att kolla att vi inte var ryssar (Ukrainas färger). Sen har fotbollssnacket tagit över. Igår var de glada! för vår skull, och hyllade Zlatan (Ibri heter han här) i stora ord. Som ni vet är väl inte fotbollsintresset det allra största här i familjen men det är kul att det faktiskt kan bli ett internationellt språk och att man kan glädja sig åt andras framgång.
Besöööök!
Nu har vi bokat, familjen Becker kommer till Sverige den 24 juli. Vi planerar först ett par dar i Stockholm och sen drar vi vidare ned till Munkebo. Patrick och Kathryn är båda uppvuxna i Dallas, Texas. Han har jobbat på U-båt hemma i USA så de har självklart flyttat runt en del där också. Norfolk, Virginia och San Diego, Californien, där de också fick sin första svensk-chock vid ett midsommarfirande tillsammans med den svenska u-båtsbesättningen som var utlånade dit. Sonen Michael pratar fortfarande med lysande ögon om "Small frogs..".
De känner ungefär som vi härnere. "Vill gå i skogen". Därför river vi av Stockholm rätt snabbt och sätter därefter Patrick och Michael i vår lilla båt på landet med varsitt fiskespö medan jag Kathryn, Linnea och dottern Emelie ska dra på kängorna och gå i skogen. Hm, glasriket kanske är en bra idé. Vi får se. Det ska bli jättekul att få visa dem Sverige och jag vet också att det för dem kommer att vara en uppskattad paus från den dagliga kampen härnere.
De känner ungefär som vi härnere. "Vill gå i skogen". Därför river vi av Stockholm rätt snabbt och sätter därefter Patrick och Michael i vår lilla båt på landet med varsitt fiskespö medan jag Kathryn, Linnea och dottern Emelie ska dra på kängorna och gå i skogen. Hm, glasriket kanske är en bra idé. Vi får se. Det ska bli jättekul att få visa dem Sverige och jag vet också att det för dem kommer att vara en uppskattad paus från den dagliga kampen härnere.
Nu börjar det dra ihop sig...
... preliminärt kommer flyttbilen den 25:e juni. Sista dagen i skolan för Linnea imorgon fredag, sista veckorapporten för Jim denna helg, graduation ceremony för Linnea på tisdag (i Kalle Anka-kostym :o). Avskedsmiddag med Jims avdelning på onsdag nästa vecka. Sen är det ett snabbt midsommarfirande med en amerikansk/svensk familj och inventering....
Bilder: Jim och Linneas kusin Alice vid Pompeij.
Pompeij. Vesuvio.
torsdag 5 juni 2008
Jag har varit ganska kritisk..
... till svensk medias täckning av regionen. Men detta är ett bra reportage!
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1193708&BroadcastDate=&IsBlock=0
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1193708&BroadcastDate=&IsBlock=0
lördag 31 maj 2008
Such a sentimental journey...
... där ser man. Det började med Trine. Vi hade ju familjens djur här i två veckor medan de tillbringade sina sista dagar på basen. Intensivt. Papperstrassel och veterinärtrassel in i det sista, kryddat med en svår tur fram och tillbaka till Aversa i en lånebil som kokade när det var 37 grader ute. Fick bärga hund, katt samt Trine vid en sval vägg inne på basen. Och så i torsdags kväll var de klara för avfärd, hämtade Pete och Eddie och nu är de inte här länge....! Idag har de kommit fram till Mississippi..... så långt borta! Deras hus här i kvarteret gapar tomt med alla fönsterluckor öppna. Det känns helmärkligt...
Ännu konstigare blev det igår. Vi var bjudna till våra grannar och vänner, Colonel Schotts, Retirement Ceremony. Nu får ni kanske hålla i er men tårarna rann. Rick varnade mig innan.... "I'm gonna cry". Och jag VET att amerikaner är betydligt mer sentimentala och högtravande än vi men det var ändå fantastiskt. Fantastiska tal, fantastiska presenter och till slut bad Rick för sista gången om "tillstånd att lämna skeppet", denna gång med hela familjen i släptåg. Du kan tycka och tänka vad du vill men på det sätt US Navy tar hand om de sina imponerar.
Nu är det 4 dagar kvar, sen lämnar de sitt hus. Och på fredag flyger de till Washington DC. För första gången på 25 år planerar familjen att bo på ett och samma ställe i 20 år. Det kommer att bli så tomt! Inga fotbollar som ideligen hamnar på vår tomt, inga Lilly och Milly som hänger vid staketet och vill ha en godis, ingen öl och snack vid staketet. Varför är USA så långt bort???? Nåja, nu har vi en fullgod anledning att återvända till Washington!
Men dan var inte slut där. Precis när vi startat laga middag ringer det på grinden och ute står Luca och Valentina!!!! Vi har inte setts på evigheter, dels har vi lyckats springa om varandra av olika skäl, dels dog Micheles båda föräldrar med några veckors mellanrum så de har åkt norrut var och varannan helg. Med sig har Luca världens finaste bok med bilder från hela Italien av en fotograf som heter Minno Jodice. Han trodde nämligen att vårt adjökalas var redan denna fredag! Skratt. Typiskt Luca..... Jag vet inte om jag kan förklara. Att du inte har träffat en bror eller en kär gammal vän på evigheters evigheter, även om ni talat i telefon och mailat. Och så bara pratar man i munnen på varandra. Det konstiga är att det är samma sak med Linnea och Valentina. Trots språkförbistring och ålderskillnad bara lyser det om de där två.
Jag ser fortfarande fram emot att lämna Neapel. Men .... åh vad jag kommer att sakna en del av våra vänner!!! Det känns verkligen bitterljuvt....
Ännu konstigare blev det igår. Vi var bjudna till våra grannar och vänner, Colonel Schotts, Retirement Ceremony. Nu får ni kanske hålla i er men tårarna rann. Rick varnade mig innan.... "I'm gonna cry". Och jag VET att amerikaner är betydligt mer sentimentala och högtravande än vi men det var ändå fantastiskt. Fantastiska tal, fantastiska presenter och till slut bad Rick för sista gången om "tillstånd att lämna skeppet", denna gång med hela familjen i släptåg. Du kan tycka och tänka vad du vill men på det sätt US Navy tar hand om de sina imponerar.
Nu är det 4 dagar kvar, sen lämnar de sitt hus. Och på fredag flyger de till Washington DC. För första gången på 25 år planerar familjen att bo på ett och samma ställe i 20 år. Det kommer att bli så tomt! Inga fotbollar som ideligen hamnar på vår tomt, inga Lilly och Milly som hänger vid staketet och vill ha en godis, ingen öl och snack vid staketet. Varför är USA så långt bort???? Nåja, nu har vi en fullgod anledning att återvända till Washington!
Men dan var inte slut där. Precis när vi startat laga middag ringer det på grinden och ute står Luca och Valentina!!!! Vi har inte setts på evigheter, dels har vi lyckats springa om varandra av olika skäl, dels dog Micheles båda föräldrar med några veckors mellanrum så de har åkt norrut var och varannan helg. Med sig har Luca världens finaste bok med bilder från hela Italien av en fotograf som heter Minno Jodice. Han trodde nämligen att vårt adjökalas var redan denna fredag! Skratt. Typiskt Luca..... Jag vet inte om jag kan förklara. Att du inte har träffat en bror eller en kär gammal vän på evigheters evigheter, även om ni talat i telefon och mailat. Och så bara pratar man i munnen på varandra. Det konstiga är att det är samma sak med Linnea och Valentina. Trots språkförbistring och ålderskillnad bara lyser det om de där två.
Jag ser fortfarande fram emot att lämna Neapel. Men .... åh vad jag kommer att sakna en del av våra vänner!!! Det känns verkligen bitterljuvt....
måndag 26 maj 2008
Ja ja....
... det är väl sammanfattningvis min kommentar....
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2550027.ab
Inga sophögar beslagtagna vad jag kan se. Förra söndagen hängde helikoptrar över en-av-de-byar-tänker-inte-säga-namnet som Lappalianen pratar rätt mycket om i sin bok. Och Carabinieri på vägen. Och Polizia. Stod intet i media efter det....
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2550027.ab
Inga sophögar beslagtagna vad jag kan se. Förra söndagen hängde helikoptrar över en-av-de-byar-tänker-inte-säga-namnet som Lappalianen pratar rätt mycket om i sin bok. Och Carabinieri på vägen. Och Polizia. Stod intet i media efter det....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
