Ledsen

Upptäckte igår eftermiddag att Manda var väldigt störd av något i den bakre regionen. Ont gjorde det också, hon pep och ynkade sig när jag undersökte henne. Det var vad jag fruktade, livmoderinflammation. När man står inför en liten kris finns det alltid, iallafall för mig, ett visst mått av förnekelse. Hela vägen in till Jönköping närde jag ett litet, litet hopp att det trots allt inte skulle "vara så farligt". Positivt var att hon inte var särskilt medtagen ännu, att infektionen var en s k öppen infektion och att hennes värden var mycket bra. Veterinären var också jättegullig, ung och och noggrann. Hon plockade in en kollega för en "second opinion". Vid halv nio-tiden igår kväll ringde hon och berättade att Manda mycket riktigt hade var i hela livmodern, som nu också var borttagen. Under samtalet hörde jag i bakgrunden en hund som yyyyyylade, det var Manda som vaknade upp ur narkosen, rätt hjärtskärande. Veterinären hade också kommit på att hon kunde sy med stygn som försvinner själva, detta för att vi åtminstone skulle slippa momentet att ta stygnen på henne precis innan vi ska åka till Italien.

Nu är jag nervös. Hoppas hon är såpass bra att vi kan hämta henne redan ikväll. Sen måste, måste vi få till en bra, lugn vrå mitt i flyttstöket så att hon blir så bra att hon kan åka med oss på måndag nästa vecka.

En dag i taget..... Jag vet..... Är inte så bra på det i alla lägen dock. I mitt nästa liv ska jag få tålamod.....

Saknar min Manda.

Och nej, det blir inen valpkull efter henne. Men förhoppningsvis får vi ha henne hos oss ett bra tag till, det är huvudsaken.

Jag vet, jag vet....

... inte mycket händer här. Har inte tiiid. Vi springer mellan taklagning och släktträffar, det första jobbigt, det andra rätt trevligt mitt i all stress. Hade totalt missat att SVT repriserar Lars Mohlins "Tre kärlekar". Pepris lördag kl 16.00. Då kan tegelpannorna åka all världens väg, jag ska titta. Det är den, och så den danska "Matador"..... Sen kommer ingenting.....

Jag lovar, återkommer med både text och bild så snart jag kan andas igen!

Naturens krafter - och människans

Kan nu konstatera att varken Gudrun eller Per räckte. Detta regn får väl knappast ett namn för eftervärlden men återigen har helt vanliga människor drabbats mycket hårt och det gör mig uppriktigt ledsen.

Vi var här när Gudrun drog fram. Och vi var i periferin. Det slutade ändå med att hela familjen, inklusive tre hundar, låg i en stor hög framör kaminen i tornrummet hela natten. När gryningen kom var förödelsen just häromkring inte total men den räckte.... Stora arealer skog knäckta som plockepin, jag undrar om någon som inte sett det verkligen kan föreställa sig.....

Minns att jag flera dagar senare fick tag i Fam Hultman (nej, varken mobiler eller fasta telefoner fungerar efter en storm) som då bodde nere i Älmhult. Gunnar hade inte tagit sig hem, Susanna hade legat under köksbordet med hundarna medan glasen i 1700-talshuset i små, små bitar ven in i huset.... När vi kom dit månader senare såg det fortfarande ut som bombnedslag, eller ett meteoritnedslag......

Sen kom Per. Vi hann inte ut, trots att jag i två dagar hade lyssnat på väderprognosen. Vi stod här på bron och bara såg träden knäckas mitt i tu. Strömmen gick såklart, och redan under sen kväll började Fortum spränga bort träd från ledningarna. Blåst, boooom.... det är nog mina minnen från den kvällen. Och så förödelse igen, dagen efter.

Nu var det regnet. Ärligen sagt var vi mest irriterade under dagen. Vi skulle ju jobba med taket gudbevars. Samtidigt som farmor kom konstaterade jag att källaren var full av vatten. Ösa, langningskedja och sen Jim som hjältemodigt lyckades öppna avloppet ännu mer. Puh...

Och så idag, när jag linkade in till Eksjö... Vägar helt bortspolade. Och i Bruzaholm, 5 km härifrån över skogen kämpade människor fortfarande med liv och lem för att rädda sina hus.

Förlåt alla 08:or (se det som en symbol för alla som tror att el till glödlampan och vatten i kranen är en självklarhet). Den lojalitet, rådighet och arbetsvilja som jag stött på här nere vid varje händelse och som vi också fått ta del av själva önskar jag vi kunde se mera av i stan. Förmodligen kommer även denna händelse att spolas bort i media. Vem bryr sig? Smålänningarna hänger nämligen inte i media och skriker, eller bråkar överhuvudtaget inte så mycket. De har nämligen inte tid. De jobbar! Jobbar för att lösa sin egen situation, och sin grannes.....!

SÅNT skulle jag vilja se mycket mer av i stan.

Sista natten med gänget!

Anna och Chris. Sötast i stan!

Intet ont anande om derby, upplopp, tårgas och sönderslagning av Londoner..... Ute med hjärntrusten från PRV. Skärselden är väl ungefär det vi gick igenom före jul, eller vad tror ni tjejer?

La Camilla och undertecknad!

Groda på dig!

Midsommar är nu avklarad och roligt blev det. Ambitionsnivån lagom hög, "endast" Elisabeth, Kent, Clara och Julia samt Kenzo från Gränna kom hit för att fira. Det regnade från det att de kom, på midsommarafton kl 14.00 och till dagen därpå. Den länge emotsedda tältnatten blev till slut koja under bordet i frukostrummet. Lina tog sin uppgift på stort allvar, ingen jävel släpptes över bron, allra minst stackars cockern Kenzo som fick sova hos matte.

Midsommardagen inleddes med regnuppehåll, hundträning och grodjakt. Den avslutades med en Julia i tårar, hon ville inte lämna hundarna och åka hem.....

Tack hela fam Edvinsson/Gustafsson för en jätteskön och rolig midsommar!

Pin-koder, ni blir min död

Suck, jag klarar portkod hemma, portkod på jobbet, pinkod till ett oändligt antal kort, lösenord till websiter, banken osv, osv. Men av någon outgrundlig anledning vill koden till mobilen bara inte fastna i huduvet. Naturligtvis messades det vilt på midsomarafton och när jag vaknar på midsommardagens morgon hade min dåliga mobilbatteri naturligtvis passat på att hämnas. Rutan var svart. Om jag har koden med mig till landet? Tja, ALLT tycktes få åka med ner men just DEN koden ligger i tryggt förvar i Stockholm. Lyckas vi inte öppna mobilen i Teliabutiken i Nässjö på måndag, ska dit för att bryta operatörlåset, så är det ångtelefon som gäller, alltså numret till Munkebo. Blir bara så irro!

Från Nepal till Nipples!

Martin igen! Det började med att jag via messen berättade om vår förestående flytt. Martin är alltid litet disträ på jobbet. Svaret blev ungefär såhär: "DET var udda". "Blir svårt att komma och hälsa på er isåfall...". Jag blev faktiskt litet sur. Vaddå, denna resefanatiker som bott litet här och där, varit i Kina, i Tjottahejti, i åratal försökt övertala mig att följa med till bortre Mongoliet eller vad det nu var som som i höst ska åka till Malaysia och i vår till Perth! Och som promt ska hålla sig på samma kontinent, åkte jag till USA åkte han till Canada. Men han kunde alltså inte tänka sig att masa sig iväg till södra Italien.

Var sur en hel kvart innan det visat sig att han läst fel, han trodde vi skulle flytta till Nepal.... Men nu har han ångan uppe och Neapel har minsann fått ett nytt namn, NIPPLES.
Martäng, Martäng, Martäng... Det är inte svårt att älska dig!