Naturens krafter - och människans

Kan nu konstatera att varken Gudrun eller Per räckte. Detta regn får väl knappast ett namn för eftervärlden men återigen har helt vanliga människor drabbats mycket hårt och det gör mig uppriktigt ledsen.

Vi var här när Gudrun drog fram. Och vi var i periferin. Det slutade ändå med att hela familjen, inklusive tre hundar, låg i en stor hög framör kaminen i tornrummet hela natten. När gryningen kom var förödelsen just häromkring inte total men den räckte.... Stora arealer skog knäckta som plockepin, jag undrar om någon som inte sett det verkligen kan föreställa sig.....

Minns att jag flera dagar senare fick tag i Fam Hultman (nej, varken mobiler eller fasta telefoner fungerar efter en storm) som då bodde nere i Älmhult. Gunnar hade inte tagit sig hem, Susanna hade legat under köksbordet med hundarna medan glasen i 1700-talshuset i små, små bitar ven in i huset.... När vi kom dit månader senare såg det fortfarande ut som bombnedslag, eller ett meteoritnedslag......

Sen kom Per. Vi hann inte ut, trots att jag i två dagar hade lyssnat på väderprognosen. Vi stod här på bron och bara såg träden knäckas mitt i tu. Strömmen gick såklart, och redan under sen kväll började Fortum spränga bort träd från ledningarna. Blåst, boooom.... det är nog mina minnen från den kvällen. Och så förödelse igen, dagen efter.

Nu var det regnet. Ärligen sagt var vi mest irriterade under dagen. Vi skulle ju jobba med taket gudbevars. Samtidigt som farmor kom konstaterade jag att källaren var full av vatten. Ösa, langningskedja och sen Jim som hjältemodigt lyckades öppna avloppet ännu mer. Puh...

Och så idag, när jag linkade in till Eksjö... Vägar helt bortspolade. Och i Bruzaholm, 5 km härifrån över skogen kämpade människor fortfarande med liv och lem för att rädda sina hus.

Förlåt alla 08:or (se det som en symbol för alla som tror att el till glödlampan och vatten i kranen är en självklarhet). Den lojalitet, rådighet och arbetsvilja som jag stött på här nere vid varje händelse och som vi också fått ta del av själva önskar jag vi kunde se mera av i stan. Förmodligen kommer även denna händelse att spolas bort i media. Vem bryr sig? Smålänningarna hänger nämligen inte i media och skriker, eller bråkar överhuvudtaget inte så mycket. De har nämligen inte tid. De jobbar! Jobbar för att lösa sin egen situation, och sin grannes.....!

SÅNT skulle jag vilja se mycket mer av i stan.