Arg & rädd - eller rädd & arg?

Hmmm, imorse fick vi återigen inte upp garagedörren av plast med vår öppningsdosa av plast. BMW:n stod dock ute på gården (slarv) så vi fick ta den. Tur skulle det visa sig, Mercan är fortfarande inte klar efter inbrottsförsöket och förardörren går inte att låsa. Tur var nog också att jag Insisterade på att hundarna skulle med, trots att Helge är en sedan.

Lämnade Linnea på skolan och dröjde mig sen kvar på basen ett tag. På hemväg kom jag bara förbi det 2:a rödljuset och ned för den branta vulkanbacken. Sen var det stopp och kaos igen. Avfarten till Tengenzialen var avspärrad med tomma sopkärl och fullkomlig röra rådde. 25 huliganer rusade runt, aggressiva som sjutton. Dessutom hade ett antal zigenarfarbröder passat på att utnyttja situationen genom att sno runt bland oss bilister, stå ivägen och tigga.

Polis började att strömma till och alla gjorde väl sitt bästa för att ta sig ifrån korsningen samtidigt som busarna kom närmare och närmare. Tillhyggen, gap och skrik. En kille kom litet för nära vår bil (vill inte veta vad han hade för planer) och Lina, som sovit i baksätet, flög upp med ett jätteskall! Busen hoppade två meter bakåt. Samtidigt såg jag en lucka i röran, lyckades sno runt bilen, fråga mig inte hur, tvära mellan två polisbilar och ta backen upp mot basen igen, fast "på fel sida". Det sista jag såg i backspegeln var att de gav sig på en stadsbuss med hugg, slag och stenar. Att jag sen fick ta Domitianan genom Pouzzoli (Jeeesus vad med sopor, Martin, jag lovar, när jag väl passerade Sulfatara var svavellukten en befrielse i jämförelse....), sen ta mig ut på Tangenzialen och köra åt motsatt håll, d v s en omväg runt hela Napoli på fem mil, var det minsta problemet.

Till saken hör att jag efter tisdagens upplopp insett att vi nog kom undan med blotta förskräckelsen. Busarna har gått i bilköerna de själva skapat med basebollträn och slagit sönder bilar. En kollega till Jim blev utsläpad ur sin bil av Carabinierin i precis sista ögonblicket och de vågade inte slå sönder hans bil. Det trista är att de flesta "vanliga" napoletanarna inte har råd med mer än trafikförsäkring på sina bilar, bilförsäkringar är helt enkelt svindyra här. För dem kan en sönderslagen bil vara en riktig, riktig katastrof för famliljen.

Jag ska erkänna att jag inte längre tycker att detta är så kul. Vill kunna åka och hämta min dotter från skolan utan att känna mig hotad, varken materiellt eller fysiskt. Dessutom, att protestera är väl en sak men detta verkar mer vara professionella huliganer vars enda syfte är att slåss och förstöra. Inte svårt att se vem uppdragsgivaren är.....'
GRRRRR.