Ledsen

Upptäckte igår eftermiddag att Manda var väldigt störd av något i den bakre regionen. Ont gjorde det också, hon pep och ynkade sig när jag undersökte henne. Det var vad jag fruktade, livmoderinflammation. När man står inför en liten kris finns det alltid, iallafall för mig, ett visst mått av förnekelse. Hela vägen in till Jönköping närde jag ett litet, litet hopp att det trots allt inte skulle "vara så farligt". Positivt var att hon inte var särskilt medtagen ännu, att infektionen var en s k öppen infektion och att hennes värden var mycket bra. Veterinären var också jättegullig, ung och och noggrann. Hon plockade in en kollega för en "second opinion". Vid halv nio-tiden igår kväll ringde hon och berättade att Manda mycket riktigt hade var i hela livmodern, som nu också var borttagen. Under samtalet hörde jag i bakgrunden en hund som yyyyyylade, det var Manda som vaknade upp ur narkosen, rätt hjärtskärande. Veterinären hade också kommit på att hon kunde sy med stygn som försvinner själva, detta för att vi åtminstone skulle slippa momentet att ta stygnen på henne precis innan vi ska åka till Italien.

Nu är jag nervös. Hoppas hon är såpass bra att vi kan hämta henne redan ikväll. Sen måste, måste vi få till en bra, lugn vrå mitt i flyttstöket så att hon blir så bra att hon kan åka med oss på måndag nästa vecka.

En dag i taget..... Jag vet..... Är inte så bra på det i alla lägen dock. I mitt nästa liv ska jag få tålamod.....

Saknar min Manda.

Och nej, det blir inen valpkull efter henne. Men förhoppningsvis får vi ha henne hos oss ett bra tag till, det är huvudsaken.