Jäkla Sanna!

Det finns två saker jag längat efter här. En valp som jag tror på. Och svensk höst.

Det var sååå nära att Sanna fått flyga ned en dansk valp till oss från Kastrup. Men två år här.... Kan inte med gott samvete få fram det jag som Ska tas fram. För begränsande träningsmöjligheter, för osäkert.... Ett år, ja, det går. En helt annan sak.

Tiken i löven är Maja, Gumamikeni's Anna Maria Lenngren. Linas mamma! Jag har umgåtts med henne rent privat... Jag har sett henne arbeta... På småländska skulle jag vilja säga ungefär såhär: "ho e jädrans bra ihopakommen, te kropp å te själ å så te å arbeta på de sätt en tycker åmm....". Och det innehöll inga överdrifter, smålänningar överdriver inte.

Men huka er. Det kanske blir fler "väl tehopakomna" vad det lider....

Läs Sannas blogg: http://sanna.guamikeni.com/

Facebook

Sliter hårt med att använda Facebook. Det var faktiskt Christina som tjatade in mig. Argumentet "det är väl bara inte de unga som ska ha allt kul" bet på mig. Det är kul på många sätt. Hittar "gamlingar" man tappat bort i vimlet, och så kan man skicka akvariefiskar till varandra. Bara en sån sak. Men tekniken haltar... Försökte bjuda mina vänner på en drink, nåja, en box rödvin. Fick felanmälan hela tiden och försökte igen. Nu har jag gett bort sådär 15 x 3 lådor rödvin. Tur att vinet är billigt i Italien.... :o)

Trafik, soppåsar, stegbilar, julmust och bella Napoli

Hade en rätt underbar dag i tisdags. Solen sken, det var precis perfekt temperatur, 16 grader och jag kände mig fri som en fågel när jag tuffade mot IKEA för inhandling av present till Marias överraskningsfest senare på kvällen. Passar på att på detta sätt meddela att det på IKEA i Napoli fortfarande finns gravlax, dajm samt blåbärssylt. Dock är lagret av julmust helt slut, det står ovanpå vår jättekyl här i Parco Mazzola.

Köra bil här ja. Låt oss säga att trafiken präglas av mentataliteten i resten av Italien. Individualism. Misstro mot regler. Ett slags praktikalitetens logik. "Om jag tjänar 2 minuter på att köra 400 meter mot färdriktningen på en livligt trafikerad 110-väg, så Gör jag det". Det fascinerande är att nästan ingen blir arg. Leva och låta leva verkar vara mentaliteten. Backa på motorväg. Heeelt normalt. Då får man stanna och släppa fram. Samåka på morgonarna genom att stå vid motorvägen och vänta på skjuts. Helt normalt. En amerikanska i min italienskaklass berättade om sin man som blivit totalt frälst över den napoletanska trafiken. "A total freeeeedom!" är hans åsikt.

Visst finns det trafikregler, precis som hemma. T ex har man tydligen nyligen infört stopplikt inför rondeller. Men ingen FÖLJER reglerna. Bötesnivåerna är skyhöga om man väl skulle åka fast. En mindre begåvad amerikan jag pratade med menade att bötesbeloppen är fastställda enbart för att mjölka amerikaner på pengar..... Hon fattade inte att det knappast är lokala kommunpolitiker här i Napoli som sätter nivån på bötesbeloppen utan snarare folk i Rom. Påven är säkert också iblandad .... :o)

Sen är det då detta med soppåsar och trafik. Skrattade gott i somras åt plastflaskedebatten i Sverige. Håller med i sak. Jag köper i princip ADLRIG flaskvatten hemma. Herregud, vårt kranvatten är alldeles utmärkt, i Munkebo kan vi t o m dricka vattnet ur vår bäck i skogen intill. Här är det en annan sak. Under sommarhalvåret lämnar du knappt huset utan en flaska vatten med dig. Här finns inget system för pantning. Alla flaskor åter i vår gigantiska sopkorg i köket. Italienska och amerikanska livsmdelsaffärer kan också ta varandra i hand vad gäller onödiga förpackningar. Därför fyller vi varje dag åtminstone en halv av de jättesopsäckar som finns att köpa här. Soporna tar man sedan till de uppsamlingsplatser som finns en bit bort där de återvinns av traktens vildhundar och vildkatter.

En teknik att ta med sig soporna är att ha dem på biltaket. Då får man köra rätt sakta. En annan teknik är att lägga soppåsen på motorhuven. Då får man köra ännu saktare, man ser nämligen ingenting, åtimstone i en liten Fiat....

Slutligen, ordet stegbil har fått en helt ny innebörd för mig. Säker på att Brandkåren här har dem, besprutningsplan har de iallafall, det märkte jag i somras när det brann överallt och man tankade vatten genom att komma över vårt tak och landa i Lago Patria. Annars är det här nästan uteslutande Fiat Panda som används för att frakta stegar. På taket. Utan förankring. Känns det litet vingligt öppnar man bara rutan och håller handen på 15-metersstegen.... :o)

Bella Napoli!

Vill tillägga en viktig sak. Mycket av det jag ser och beskriver är väldigt olikt vårt svenska sätt att göra saker hemma. MEN, och det är ett stort MEN, mycket är också med glädje! Trodde det skulle vara problem härnere med en utländsk registreringplåt på bilen. Och att rent utseendemässigt avvika, du kan inte som 1.78 lång "blondin" smälta in. Men vi möter sååå många vänliga människor här. Fabrorn på "vår" Shellmack som blir så glad varenda gång vi tankar där att vi alltid får en Shell-keps. Har huset fullt. Tjejen i strumpaffären som jag pratade Halloween med på italienska, engelska och teckenspråk. Vanliga italienskor som släpper fram dig i kön för att du har få varor. Männen i vägtullen (varför är det alltid män som sitter där?) som frågar efter la bambina och som har koll på att skolan slutar om 20 minuter.

Jim och jag pratar mycket om det. Det finns en propaganda för oss "Nato-folk" som hela tiden handlar om stölder, rån, inbrott, säkerhet, larm osv. Jag lovar att många inte ens vågar ta sig runt på det sätt vi gör här. De vågar inte besöka köpcentra för rånrisk. De vågar inte använda kontokort för risken att det blir skimmat eller vad det heter. Allt det FINNS här. Det finns hemma med, men här är det fler och mer. Självklart. Napoli är fullt av fattiga människor, illegala invandrare, missbrukare osv, osv. Men de allra flesta som bor här är vanliga rara människor som säkert har fått nog av "oss utlänningars" syn på Napoli. Jag kan förstå dem....

Ang de svenska plåtarna på bilen ser jag det såhär. Hade vi kunnat skylta om enligt Nato-standard hade det ändå varit uppenbart vilka vi var. Som det är nu syns det iallfall att vi är svenskar.... Luca (vår italienska vän) säger att vi har ett gott anseende här. Vill tro att det är så! Instämmer faktiskt i uttrycket "Bella Napoli"! I mångt och mycket.....

Oggi la casa sono caldo - jippiiiii!

Det tog tre dubbelsidiga hjärnblödningar igår kväll men kl 21! kom äntligen husvärden och fixade värmesystemet. Imorse var det rena paradiset, varmvatten utan att behöva starta om den där förbenade gasbrännaren och dusch utan att frysa ändan av sig. Tänk att så litet kan göra så mycket..... för humöret :o)

Idag shopping dessvärre. Låter det som lyx? Måste säga emot här. Först 3 mil till USA, Linnea MÅSTE ha en jacka samt ett regnställ, det finns liksom inte nån affär här i närheten för sådant. Begravningsbyrå kan Lago Patria erbjuda, två blomsteraffärer och färska persikor finns att uppbåda men inte mycket mer. I USA kan man också köpa färdigskalade lökar, kakmix och hamburgare. Men inte god ost. Därför måste jag köra tre mil tillbaka till Italien för att få tag i den. Och litet annat. Efter det tänker jag dock lyxa till det. Ska på hemligt uppdrag till IKEA. Där finns det DAJM......

Jag måtte sakna en kromosom eller två, jag gillar inte att shoppa. Finns det medicin?

Inte snö på Kilimanjaro - men väl på Vesuvius!

I lördags trotsade vi blåsten för snäckplockning och hundbad. Om vi hade velat hade vi även kunnat plocka ihop material till en halv bil med fyra hjul, ett medelstort snabbköp samt en mindre second-hand affär för kläder och kuriosa......

På bilderna: Jim, Linnea, Luca och Valentina samt såklart Manda och Lina, nu även med saltvattenserfarenhet.

Söndagen var förunderlig. Världens busväder som övergick i snö. Imorse var Vesuvius topp alldeles vit. Sitter här hemma i yllestrumpor, tjocka kängor och stor, stor fleecetröja som täcker händerna. Brrrrr. Njuter dock av kylan ute men det vore OK med åtminstone några element som fungerade.... :o)

Brrrrrrrr

Trodde inte att man kunde frysa så förfärligt vid Medelhavet. Kanske har det att göra med att värmen i vårt hus inte fungerar på något enda sätt alls..... :o). Ska inte tråka ut er med detaljer men är arg som ett bi och jagar vår husvärd.....

Helgen har varit intensiv. I fredags var det basar på basen. Urkul! med mat och prylar från nästan alla de länder som finns representerade här. Köpte ett norsk kylskåpsmagnetstroll av söt Therese i folkdräkt. Älskar trollet, ser precis ut som jag, stor näsa och hår som står rakt upp. Kunde ha handlat mycket mer men sansade mig. Fyra flaskor fransk cider blev det iallfall. Därefter FROSSADE vi i fransk mat, belgiskt öl, dansk/belgiskt sällskap och italienskt kaffe.

Jag gråter inte - jag stortjuter!

Maria har flera gånger berättat för mig att hon i sitt arbete för djurens rättigheter blivit ifrågasatt; "hur kan du arbeta för djur när det finns så många barn i nöd?". Jag ska erkänna att hur jag än funderat så har jag aldrig förstått frågan. Det är ju knappast så att det inte redan finns organisationer och enskilda som redan arbetar för barn. Eller att man, för att man satsar energi och pengar på utsatta djur, lider mindre för utsatta barn, utsatta handkappade, politiska fångar, människor förföljda för sin tro, sin färg, fattiga barn, unga och gamla, ännu fattigare barn, unga och gamla osv osv. Personligen tror jag att det är tvärtom. En del människor är tyvärr så grunda i sin förmåga till empati att den stannar vid barn, kanske för att det är inlärt, kanske för att man själv en gång varit barn och kan identifiera sig den vägen. Men den som säger att djur inte har känslor har fel. Djur kanske inte kan klockan på samma sätt som vi, de kanske inte förstår skillnaden mellan att vara folkpartist eller socialdemokrat (eller struntar i det) men djur vet, känner och kommunicerar. Och de djur vi har hemma, i stallet, i stian, i ladugården eller under soffbordet, de är helt i våra händer. Vi har makten och också ansvaret för dem. Finns det ett finare förtroende...?

Jag visste att det fanns utsatta djur innan jag kom hit, i teorin. Samtidigt tror jag inte riktigt jag visste det iallafall. Inte på riktigt. Inte sen min väg in till basen varje morgon kantas av små blodiga hårbylten längs vägen. Inte förrän jag sett den flock av kattungar som bor på gatan intill, vingliga av sjukdom och undernäring, blinda av ögoninfektioner. Och det är ändå här, där devisen är "leva och låta leva". De vilda tamdjuren är bara halvt vilda, de får mat och husrum här och var ändå.

Jag vill att ni tittar på den film jag idag fått av Maria. Dock en varning. Jag var tvungen att se den i omgångar, jag både grät och skrek rakt ut. Stålsätt er, fös undan barnen, titta och reflektera:
www.petatv.com/tvpopup/video.asp?video=fur_farm&Player=wm&speed=_medS http://www.petatv. com/tvpopup/ video.asp? video=fur_ farm&Player= wm&speed= _med

Dansk helg - och raggsockor

Var det inte Woody Allen som påminde oss om att en sjundedel av ditt liv består av måndagar? Nåväl, den har snart passerat.

Helgen har gått i röd-vitt tecken. I fredags var Ib och Christine här för svensk middag. Roligt att kunna överraska sina "naboe", sill på danskt vis är inte sill på svenskt vis och danske Ib samt belgiska Christine fick en positiv överraskning. Riktiga Wallenbergare med lingon slank ned snabbt de med. Tillsammans med åtskilliga nubbar. Visst dricker vi vin här, och en och annan Tuborg faktiskt, men i lördags fick vi minsann veta att vi levde. Efter en kväll tillsammans med OP Andersson liknade Jim och jag mest två punkterade Michelingubbar på jakt efter skugga.

I söndags var det dags för 50-årskalas. Vår andre danske naboe Kim firade på Flag Hotel härintill. Stor uppställning med massor av nedrest dansk släkt och det var urkul att få vara med. Ib och Christine var där förstås, lördagen hade de tillbringat på IKEA, bl a med att bunkra matjesill. Faktiskt riktigt roligt (svenskt roligt, inte danskt).

Kalaset var fantastiskt. Kim hade beställt riktig napoletansk söndagsmiddag. Sju rätter, vi började med kokt bläckfisk. Vår vän Luka har noga förklarat för oss skillnaden mellan det norditalienska och det syditalienska köket. I norr äter man mycket av det vi importerat till Sverige, maten är baserad på grädde och ris. Härnere är basen pasta och olivolja, samt tomater och havets frukter. Beställer du bläckfisk får du en två dm stor kokt, lila bläckfisk på tallriken, inklusive tentakler, sugproppar och allt. Låt oss säga så här, denna natt har varit en festnatt för alla de vildkatter som hittar vägen till soptunnorna utanför Flag Hotel i Lago Patria. Många av de tillresta såg rätt bleka ut. Kan tillägga att det inte var nån större fara, sex rätter återstod och alla blev mätta. Det tog dock fem timmar, syditalienska söndagsmiddagar tar minst fem timmar.... Det är nog nån slags lag som alla följer faktiskt.

Det var en fantastisk kväll och vår käre vän Kim såg mer än nöjd ut när vi till sist tog farväl sent igår.

Ser nu fram emot en "vanlig" vecka. En av våra lyktstolpar i plast vid garagenedfarten har helt oförklarligt bara ramlat samman, gasbrännaren krävde 5 omstarter i morse, kör nu vår elreserv för jag orkar inte springa i 15 trappor (3x5) varje morgon bara för en dusch, vår bilgrind har trasslat i två veckor och imorse blev Jim småländskt sur och gav den helt sonika en småländsk rejäl spark. För ögonblicket sköter den sig. I eftermiddags när vi kom hem stod Europolbilen härutanför och två beväpnade vakter hängde och väntade på oss då larmet helt oförklarligt hade gått. Vi måste nog ringa Carmine men kanske ska vi vänta in nåt mer, vad tycker ni?

Jo! Det har blåst rätt mycket de senaste två dygnen. Idag har jag bokstavligen huttrat härhemma. Det slutade med att jag rotade fram en tjocktröja samt Jims stora goa jaktstrumpor, varmare än raggsockor. Tro inte att jag gnäller, tvärtom! Det kändes som en svensk höstdag i Munkebo och jag njuter av det. Värre var det när jag kom ut och hoppade i bilen för att köra till basen. Termometern visade på 22 grader och efter en kort stund var jag mer än varm..... Hmmm, misstänker att det helt enkelt blåser rakt genom huset, med stengolv, och att det också var blåsten som utlöste larmet (Ja, Europol gick igenom varje rum innan de åkte, inte en katt, inte ens ett öppet vädringsfönster. Men larmet funkar!).

Allt för nu.... förutom då, en sista dansk(a). Sanna är beredd att köra till Danmark. hämta henne, sätta sig på planet till Rom och leverera. Vad säger ni???

TGIF - snart

En hektisk vecka är snart över. Egentligen fattar jag inte riktigt vad jag gör. Imorse gick jag upp fem, och det är långt ifrån ovanligt här. In till basen med Jim och Linnea senast 7. Därefter en kaffe och italienskaläxan, är bäst i huvudet på morgonen. Italienskalektionerna börjar bli litet irriterande, inte lektionerna men en del av deltagarna. Vi börjar 9 och jag är ju svensk så jag är där 08.50 så att jag hinner köpa kaffe osv. Men förutom en enstaka amerikan är jag tydligen den enda, förutom faktiskt läraren Filly, som är där. Således drar vi varje dag över med 30 minuter, och mitt dagsschema tätnar. Jag fattar egentligen inte att jag inte lär mig, men å andra sidan, på basen råder banne mig NATO-regler och inte Napoletanska regler.

Hem snabbt som tusan, två knäckemackor och hundpromenad och sen tillbaks igen för möte med "senior ladies small countries". Ska erkänna att jag innan mötet var litet less, desto gladare när det var en positiv överraskning. Holländskan som leder det hela är en sån person du kanske behöver möta två gånger för att riktigt uppskatta men när du väl gjort det gillar du henne desto mer. Kul! Flankerades på mötet av ilsk belgiska med hund. Hon hade för en vecka sedan inbrott i sitt hus och låg i konflikt med sin landlord om nya, bättre galler för fönstren. Historien var att hon glömt en gallernyckel kvar i låset på insidan, gallret var dock låst. Tjuvarna hade en ny manick där de kunde ta sig in under gallret och med ståltråd typ pilla upp det, just på grund av att hon glömt nyckeln i den låsta dörren/gallret. Hon var fortfarande i kris, det förstår jag. Hunden var med då hon inte kunde lämna huset utan att sätta på larmet. Vi skrattade dock hysteriskt åt hennes berättelse om hur hon i rena ilskan själv kopplat el till sitt galler runt huset för att göra det strömförande. Tack och lov hade hon dock inte kopplat på eländet innan hennes man kom hem. Försrkäckt konstaterade han att hon skulle ha bränt elsystemet i hela huset, och fömodligen även bränt ned hela huset, om hon hade gjort det.

Sen skolhämtning, samma kaos varje dag. Alla kommer med bil, det finns inte parkeringsplatser eller ens plats för 10 procent av alla bilar. Jag ställer mig långt bort och GÅR, mammor från andra länder, ska inte säga vilka, kämpar ändå varje dag för att ta sig fram till skoldörren. Var det inte trappor skulle de köra in i receptionen tror jag....

Ställde mig på lur för att fånga upp Björn och Helga från motessoriskolan och hade tus, även Marita var med idag. Vi tog en kaffe tillsammans i väntan på Jim. Jättetrevligt avbrott från Linneas och min eviga väntan på Jim på eftermiddagarna. Det börjar bli ren tortyr. Linnea är dödstrött, det finns ingenstans att ta vägen, än mindre nån vettig stans att sitta och göra läxor. Hur det ska gå när vädret blir sämre vill jag inte ens tänka på....

Kampen om bil nr 2 fortsätter. Idag har ett mail gått till attachén i Rom f v b till konsulatet om intyg därifrån för att blidka italienska myndigheter så att vi FÅR registrera en skrutt. Parallellt arbetar Jim och Ib med att reka hos bilhandlare osv. Skulle vi få grönt ljus kommer det ändå att ta en svensk evighet att få alla papper på bilen klara. Om inget hjälper funderar jag på att gå i våra företrädares fotspår åtminstone de veckor Jim går VB och börjar 6 på morgonen och helt sonika hyra en bil för statens pengar och samtidigt sända en protest till Gud vet vem? ÖB? Kungen? Anders Borg? De dagarna får jag köra 4 vändor till basen. 32 mil på en dag, och nu pratar vi inte norrlandsvägar utan trafik.... ORIMLIGT! Och detta p g a byråkrati.


För er som inte förstått problemet: Vi bor alltså där "alla andra" bor, d v s inte i centrala Nepael utan i förorten. Basen ligger också utanför centrala stan och tro mig, Neapel är inte Stockholm. Det är inte enkelt att bo därinne och skolorna finns inte heller där. Tyvärr finns här ingen buss, ingen tunnelbana, inte ens taxi har jag sett. Alla NATO-familjer har rätt att registrera sina bilar på basen, utåt med italienska skyltar och inåt enligt särskilda villkor. De har dessutom skattefri bensin faktiskt. Alla som har barn och fru har två bilar då det inte heller finns skolbussar, fritids eller ens simskola eller dyl efter skolan. Du förväntas alltså hämta och lämna på skolan och vi måste således anpassa oss efter Jims arbetstider. Jag har bara tråkigt men för Linnea är det tufft tufft.... Den skattefria bensinen skiter vi i, vi vill bara kunna ha en bil till. Vi betalar själva.



Fortsättning följer

Nu med uschliga bilder

Från i somras, får jag presentera familjen Hultman, Gunnar, Archie, Susanna, Bessie och Tilda bland äppelträd på Stubbdalen.

Svårt att fota inomhus. Vår matsal på plan 1. Hmmm, har liksom smalnat av på bilden. Ska fot mer inne Chis, tålamod....

Med glass i hand på vår trappa, Björn, Linnea och Jim.

Vägen utanför vårt parco. Det är här vi slänger våra sopor. Ja, det är sopstrejk just nu, vanligtvis är det bara hälften så många påsar.......

Manda och Lina framför citronträdet i vår lilla trädgård. Ni ser en bit av vår lilla vinranka hänga ned bakom Lina.

Vårt hus sett från gatan, innanför mur och galler. Gånggrinden är öppen, ser litet rörigt ut, eller hur?

Jag vet inte men hittills verkar det bara vara Jim och jag som skrattar gott åt denna skylt. Det är alltså den Internationella mässen på basen, där man bl a kan äta lunch. Vi tycker dock innebörden av skylten är litet tvetydig..... eller kanske den väl beskriver miljön på basen.

Dagen som idag

....har trots att jag grubblat över både Saga och Ulrika varit ganska skön. Mats med fransk kollega var här i förmiddags för att låna vår lååånga bil för att köra till IKEA. Nu finns det ett KÖK i Vomero. Om än i kartonger. Yes! Gillade också att det stod en franskregad bil på vår gård halva dagen, passade liksom med middagen jag lagat till idag :o)

Björn, Mats och Maritas son, lika gammal som Linnea, har varit här och busat. Basket, TV, Pizza, vattenkrig. Tror att båda behövde det.

Hundarna är tvärslut. Dels har de fått busa runt med barnen, inklusive mycket bollkastning, dels hann vi ned till havet efter åskväder nummer två. Vilka miner! Sandstrand att rusa på, vågor som SLOG mellan sanddynerna ute i det grunda vattnet. Sjövärdiga är nog rätt ord för båda. Nu ligger de i en utmattad hög och snarksover. Och vi har hittat vägen in till stranden, trots alla låsta betalstränder. Det är visserligen en skräpig mardrömsresa fram, kantad av avlagda kläder, flaskor, hundskit, uthälld pasta och all mänskligt avfall du kan tänka dig. Men koppel fram och så bakvägen in till betalstränderna som är relativt rena. Ännu så länge.....

Och, herreminje, Maria ringde nu ikväll. Vi hörde två stora BRAK under gårdagens åskväder, d v s nedslag. Ett av dem var hos Maria, Todd och Olivia. Maria som gladde sig så mycket åt Internet! Datorerna utslagna, blixten gått i vägguttagen på översta våningen. Svarta väggar, puts som rasat. Elen delvis utslagen fortfarande. De kom inte ens ut. Grinden till huset gick att öppna manuellt men nån hade glömt att sätta en manuell funktion på den 3 meter höga grinden till deras Parco (där de och en familj till bor - den andra familjen bortretst). Todd klättrade idag - hur han ska ta sig till jobbet imorrn är ännu så länge en gåta. Bella Napoli!

Ska nu grubbla vidare på Saga. G'natt!

Labberapport från Neapel - och litet till

Även om nätterna nu är betydligt svalare har det varit en fin vecka med höga dagstemperaturer. Lina har precis löpt så jag har fortfarande inte vågat mig på några havsbad men nästa vecka bör det vara fritt fram. Innan vi kom hit var jag litet fundersam på detta med löptikar och alla lösspringade hundar, såväl vilda som tama. Det har dock gått bra, en napoletansk hund är som en napoletanare i allmänhet, hetsar inte upp sig i onödan. Vi har bara haft en incident när två av mina favoriter här i kvarteret, en som ser ut som ett setter av något slag och hans trogna följeslagare (likadan men med korta ben) smet in när grinden stod öppen en kort stund. De hann dock inte mycket mer än att pinka på vår palm på framsidan, till Mandas och Linas oerhörda glädje, innan de åkte ut. Vi ska inte bidra till Neapels population av obestämbara jyckar. Nu är det också sopstrejk igen, till människors förtret men till löshundarnas glädje. Gatorna är fulla av intressanta påsar att riva upp och smaska ur....







Ingen kommentar...
Foto: Fam Mercer









I söndags var vi upp till bergen! Otroligt vackert och en väldig kontrast till Neapelområdet. Det var våra forna grannar här, JP, Bettina och Clara som bjöd oss, Jim hjälpte ju dem att flytta dit. Jättetrevligt! Vi fick också träffa Luka, Michelle & Valentina, en urtrevlig italiensk famlj. Det ser litetgrann ut som en alpby där JP med familj bor, cirka 1 timmes bilresa nordöst om centrala Nepael. Skogsklädda gamla vulkaniska berg och en by med ett fantastiskt litet torg och flera riktigt bra restauranger. Efter ett par timmars skogs/bergspromenad där hundarna fick springa av sig åt vi den godaste italienska mat jag hittills stött på.


Igår var vi hemma hos Maria Mercer, min svenska vän. Egentligen är det litet FÖR bra, den enda svenska jag hittills hittat här inte bara djurkomunikatör och har bla mycket annat arbetat med utsatta djur och barn över hela världen och inte minst i Sarajevo, hon har också med sig fyra hundar hit från USA samt bor bara ett stenkast härifrån OCH är urtrevlig. Hundarna fick busa runt i deras trädgård samtidigt som vi provade oss igenom ytterligare ett antal Napoletanska bakverk och babblade bort tiden. Börjar bli en skön tradition...

Maria med dotter Oliva och hälften av familjens hundar. T v Tjojs, urprungligen från Åkersberga, utvandrad till USA och nu i Neapel. Foto: Fam Mercer

Läs om Marias liv härnere på hennes blogg: http://miamattsson.blogspot.com/

Igårkväll var vi också hembjudna på en fantastisk italiensk fisk- och skaldjursmiddag till Luka & co, dem vi träffade i söndags. Döm om min förvåning när även en burk inlagd sill dök upp på matbordet. Luka ÄLSKAR sill och dill men dessvärre är dill helt omöjligt att få tag i härnere. Tur att vi tog med dillfrön hemifrån.....

Linnea är riktigt slutkörd och nu väntar en förhoppningsvis lugn helg där hon kan återhämta sig. Roligt är att hon fått vänner här på gatan, bla en jätterar rumänsk flicka som bor ett par hus bort. Imorrn kommer våra svenska vänner som fortfarande har det litet tufft för att låna vår stora, långa bil så att de äntligen kan få hem ett kök från IKEA. Förmodligen stannar deras son Björn här ett par timmar för att umgås med Linnea. Tänk att ett par timmars lek på svenska kan betyda så mycket, men det gör det ibland för oss vuxna också.

Till sist, ännu några exempel från livet här: Maria, som varit här längre än vi, har förgäves väntat på sin ADSL-lina från Telecom Italia. Efter cirka 15 telefonsamtal fick hon i veckan beskedet att "Njäe, du kan nog inte få Internet, det är nåt fel på huvudcentralen där du bor, ungefär..." Desperat berättade hon historien för sin italienskalärarinna, en nästan klar jurist. Hon skrev ihop ett fax, med ungefärlig ordalydelse: "Avtalsbrott, see you in Court". Fast på italienska då.... Två timmar senare rinde Telecom Italia och dagen efter fungerade Internet.... häpp!

Exempel två. Vi har väntat på år första elräkning här utan framgång. Igår fick vi veta att den gått till vår landlord Carmine som också betalt den. Jims s k personnummer härnere har nämligen inte blivit klart och utan det finns man inte och kan ännu mindre konsumera el. Anledningen? Jim har tre förnamn.... Det får man inte ha. Carmine och Ib kommer hit i eftermiddag för att reda ut det hela och sen får väl Jim och Ib hänga på kommunkontoret på måndag för att reda ut namnfrågan. Hmmmm, kanske kan jag ringa hem och be församlingen stryka ett par namn....Nåja, vi håller oss iallafall sysselsatta....

Fint besök

Har inte hunnit skriva på ett tag. Vi har varit mycket upptagna med det celebra besöket från Sverige, alltså fint svenskt besök till amerikansk amiral härnere. Om ni bara visste hur mycket pill och krångel det kan vara.... Svettigast var dock den amerikanske major som här är ansvarig för det s k Protokollet, alltså vem som ska träffa vem, när!?, hur de ska vara klädda, hur orkestern ska vara klädd och vad som ska tutas i trumpeterna mm mm.

Jag trodde länge jag kommit undan med att delta på middagen, rätt OK enligt mitt sätt att se. Men icke, dagen innan kommer vädjan från amerikansk amiralsfru: "delta i fredagens damprogram". En amerikansk amiralsfru är inte riktigt som hemma, hennes man är chef för alla kanoner och allt folk i Medelhavet..... Inställde mig (med nöd och näppe, under natten hade det regnat katter och hundar, vägen till basen stod under vatten, en meter vatten!, och murar kring basen hade rasat och brutit strömmen till vissa byggnader). Blev inputtad i en bil med blåljus på taket, chaufför och tillika vakt samt guide. Oj....

Ska inte tråka ut er, hade till stora delar en fantatisk dag i centrala Neapel med personlig guide och allt. Hem sent, sent, 30 minuter för att förbereda middagen i residenset. Det blev dock en trevlig kväll, dels tack vare värdarna, dels tack vare gästerna, dels tack vare amiralshundarna, labradorer såklart. Hade också nöjet att träffa vicekonsuln på Capri samt äntligen få träffa attachéparet i Rom. Vi kommer att ses mer!

Protokollet höll sig i bakgrunden under middagen och när amerikanska flottans band spelade upp till dans torkade vi svetten ur pannan på honom och gav honom ett glas rödvin. :o)

PS Blåljus och vakt? Saker och ting är inte som hemma direkt. Tydligen blev en amiralsfru kidnappad 1989. Ingenting lämnas åt slumpen och amiralen själv åker i poliserskort till jobbet varje morgon. Vår ÖB får tydligen skatta för att han måste åka skyddat till sitt arbete. Vem har rätt.....?????




Admiral H.G. Ulrich III, Commander Allied Joint Force Command Naples