Livet i Neapel 2 - med skarpladdade vapen

Kriminalitet
Ett stort samtalsämne här, och säkert på många sätt en stor realitet, är kriminaliteten som hela tiden tycks bubbla under ytan. S k Maffia, Camorra heter det här, är avlägsen. Däremot är många syditalienare relativt fattiga, särskilt om man jämför med det industrialiserade norra Italien som enligt några just nu har Europas starkaste tillväxt. Det finns jämförelsevis inte många industrier här, ännu så länge funderar vi mycket över vad man egentligen tjänar pengar på. Men vi är inga experter ännu så gåtan kanske får en lösning. Vidare, och inte minst, är Neapel en stor hamnstad och hit kommer många flyktingar, jag antar illegala såväl som legala.

Prostitution
Prostitutionen är helt öppen, flickor sitter under parasoll t ex vid motorvägen eller vid vår sjö härnere. Vid sjön står också bilar parkerade, helt öppet om du kör förbi, och verksamhet pågår för fullt. Vad jag har förstått finns det såväl flickor från t ex Balkan som inte har något att välja på och som ofta byts ut men också andra som "har egen låda".

Överallt står företrädesvis svarta män och hänger, de väntar på ett påhugg för dagen. Med tanke på hur det fungerar här kan jag tänka mig att det kan vara det mesta från att städa ett parco till jordbruksarbete. Det där med skatter, arbetsgivaravgifter, försäkringar och sånt är nog avlägset. Om det finns män till annat också kan jag bara gissa. Det finns nog också en hel del rasism här men jag återkommer till det.

"First they'll rob you, then they'll shoot you"
Iallfall, vi NATO-familjer har fått noga inpräntat i oss att vi hela tiden ska tänka på säkerheten. Dessutom cirkulerar varje dag hårresande historier på baserna om vad den eller den råkat ur för. Statistiken är knappast tillförlitlig men självklart är det väl så att vi är utsatta. Alla hus är noga inlåsta och många har också larm. Attityden ska också vara att "det gör inte så mycket om man stjäl en TV och en dator från oss, vi är så väl försäkrade". Utifrån vad jag ser kan jag förstå tankegången. Enligt den statistik som finns råkar 10 - 20 procent av de familjer som är här ut för brott. Det är dock nästan uteslutande "tillgreppsbrott", alltså ficktjuveri av olika slag, litet småbedrägeri (för litet tillbaka i växel osv), inbrott i bil, bilstöld och inbrott i huset. Dock har vi ännu inte hört om ett enda våldsbrott mot en "gäst". Flera amerikanska familjer jag mött säger ungefär som så att "tja, här stjäl de men det gör de i USA också, men där bestjäl de dig först och sen skjuter de dig". Kanske ligger det någonting i det.

Funkar gas på arga hundar?
Som sagt, det är många historier som cirkulerar. De som jag verkligen grubblar över är dem där både hundar och människor blivit sövda med gas och man därefter plundrat huset. Att spruta in gas i en husbil kanske fungerar. Men i ett stort hus, alla har högre takhöjd här än hemma och de allra flesta sover inte på plan ett. Vidare, visst kan du kanske teoretiskt söva en hund med t ex eter. Men då måste du först komma i närheten av hunden och det är inte helt enkelt.

Såhär tror vi att det är. De allra flesta som råkat ut för ett brott gör det för att möjligheten har erbjudits tjuven. En olåst dörr, nån som såg när damen lade sin handväska i bakluckan på bilen innan hon gick iväg osv osv. "Tillfället gör tjuven" heter det ju. Vidare, VET nån att du har något som de tillräckligt gärna vill ha tar de sig in på ett eller annat sätt. Men vi tror att det är rätt sällsynt.

De historier jag hittills hört i första hand så att säga var amerikanen som f ö bor i ett hus vi var och tittade på men ratade, som blev av med sin sprillans nya BMW. Eftersom jag sett huset vet jag två saker, garagedörren var lätt att forcera och larmet var gammalt och inte påslaget.

Bilar
På motorvägen är det en helt annan sak. Låsta bildörrar är ett måste, här kryllar det av vespor och motorcyklar som kör mellan bilarna. Det är ett ögonblicks verk att slita upp en olåst dörr, greppa väskan och köra iväg.

De testar också andra saker. Du hör en smäll bak i bilen på motorvägen samtidigt som en annan bil kör upp vid sidan av dig och signalerar att du ska stanna. Som snäll svensk blir man säkert jätterädd och stannar, kliver ur bilen.... Då hoppar nån annan in och tar den. Detta vet jag också har hänt i olika versioner.

Stoppad på motorvägen
Vår amerikanska grannfru förlorade sin far nyligen (vi var hundvakter när de var över till USA). Under hans sista dagar var hon, förståeligt nog, litet disträ och ledsen. En dag var hon på väg ut mot den amerikanske supportsiten och körde om en bucklig, långsamt körande bil. Han började blinka och bete sig och dum och disträ som hon var stannade hon. Bilen var full av folk, föraren, en läskig man enligt henne, viftade och skällde och påstod att hon touchat honom när hon körde om. Hon orkade inte tjafsa, han fick 50 Euro. Denna typ av saker tror jag händer rätt ofta, man försöker.....

T o m polisen försöker
Min norska bekant blev påhoppad av polisen när hon slängde sopor. (Sopor är ett annat stort kapitel här, får komma till det längre fram). Nä, nä, här kunde hon minsann inte slänga sopor, hon skulle bli bötfälld. Vaddå, ta med soporna tillbaka, nänä, DET går inte. Bötesblocket var en gammal skrivbok, hon hade inte 30 Euro på sig och dessutom pratar hon rätt bra italienska. De gav upp, de fick inte sina lunchpengar......

En sista historia som jag tycker är rätt läskig men också söt. En rumänska som hade bråttom lämnade bilen igång på tomgång utanför sonens dagis medan dottern väntade kvar i baksätet. Inte så smart direkt. Dottern ville skrämma sin lillebror så hon gömde sig. Två män har naturligtvis sett att bilen stod där med nyckeln i, kastade sig in i bilen och körde iväg. Efter en bit hoppar dottern fram ur baksätet skrikandes Buuuuuuuuu!!!!!!!! Tjuvarna tvärnitade, kastade sig ur bilen och sprang. En hemsk historia som ändå slutade i solsken.

Sammanfattningsvis tror vi säkert att vi kommer att råka ut för något. Så länge det handlar om saker så är det ju trots allt bara saker. Inbillar mig att barn är mer fredade här på vissa sätt än på många andra ställen. Men vad vet man......

Med skarpladdade pistoler
Och allra sist. Vi HAR larm. Hugaligen. Eftersom hundarna är i huset använder vi det bara på nätterna. Jag har redan lyckats glömma det en morgon när jag stapplade upp men hann ringa och avstyra. Larmet går nämligen till ett privat vaktbolag som ska komma på störten och de gör de nog faktiskt. Har även en panikknapp att bära på mig om jag känner att jag vill. Hmm, var la jag den nu då....?

Iallafall, häromnatten var det nog så att en av hundarna bröt barrikaden för att gå ned i köket. Larmet gick på en gång och en miut senare var en bil med två vakter här smög runt hela huset, med dragna skarpladdade vapen...... Undrar vem man ska vara mest rädd för..... :o)

Allt för nu. Det kommer mera....

Glömde - men bara för Er som klämt på en Kulturtub!

Det är mycket Amerika här. Det blir därför både då och litet då "Grisen i säcken" och "Värmlänningarna kommer tilbaka". Bara för att...
"När små tulpaner i mossa, rodna och blossa, krävs inga stora oooord..."

Argt vatten - och bara småirriterat

Till Tysklandhistorien finns det en söt liten bihistoria. Vi tog inte med allt bagage till värdshuset från verstaden i Pegnitz. I den allmänna stressen lyckades jag bara rycka åt mig en flaska vatten, det för människor med bubblor i. När det blev mat- och vattendags i Pottenstein var det alltså vad hundarna fick lov att hålla tillgodo med. Linas min var heeelt obetalbar när hon i vanlig labradoranda snabbt körde ned nosen i matskålen, hoppade en halvmeter bakåt och förvånat tittade på mig. "Men matte, det här vattnet är ju argt...!!!!!"

Från och med nu heter allt kolsyrat vatten "argt vatten" i den här familjen. Här i Italien är dock riktigt argt vatten svårt att hitta, det mesta är helt utan bubblor och det som bubblar gör det så litet att det snarare får betraktas om småirriterat och inte argt.

Med två cylindrar på Autobahn

Kanske ska man börja historier från början. Nedresan hit trodde vi skulle bli en spännande och faktiskt litet avkopplande tur. Så blev det dock inte. Vi trodde vi hade hyfsat med tid när vi rullade av färjan i norra Tyskland på tisdagsmorgonen men redan på eftermiddagen började bilen bete sig underligt på Autobahn. Den var plötsligt helt kraftlös när jag skulle köra om och hackade en stund på tre och sen två cylindrar. Skräckslaget stannade vi men då var allt normalt igen. Ett tag...

I Bayern är det backigt, väääldigt backigt. Nedför var det väl OK men i varje uppförsbacke tappade vi fart och kraft. Till slut gick det i femton kilometer i timmen, tio, fem och för varje backkrön trodde jag att vi skulle bli stående. Vi körde i marginalen på en trefilig motorväg där lastbilarna fullkomligt dånade förbi oss. Det är sällan jag är rädd när jag själv kör bil men i en fullastad bil, med två hundar och en 10-årig dotter, på en stor motorväg i ett land där jag inser att jag inte behärskar språket och med en tid att passa, äsch, knäna skakade faktiskt.

Vi lyckades till slut hitta en avfart till en liten, liten by med en liten, liten bensinmack. Den äldre damen som arbetade där kunde inte mycket engelska men en snäll kund hjälpte oss litet hackande. Närmaste Mercaställe låg 7 km längre söderut längs Autobahn. Jippiiii.

Hur vi tog oss dit har jag nästan förträngt, vi hittade iallafall avfarten (lappen med namnet ligger fortfarande kvar i bilen), fick fart i en låååång nedförsbacke samtidigt som jag såg Mercedesskylten en bit upp till vänster. Rörelseenergin räckte precis och bilen tvärstannade 10 meter från entrén. Klockan var nu tio minuter i fem på eftermiddagen.

Först trodde vi inte ens att det fanns en verkstad, stället var mycket flådigt och sålde bilar i miljonklassen. Jag måste ha sett rätt förstörd ut för trots en mycket knackig engelska från verkstadschefen som blev hämtad från de inre regionerna fattade man galoppen mycket snabbt och en kvart senare var bilen upphissad och 4 man med datorer och skruvmejslar stod med pannan i djupa veck. Inte en min rördes på 1,5 timmar, samtidigt som vi blev nervösare och nervösare där vi stod utanför i duggregnet med hundarna.

Diagnosen kom. Katalysator kaputt. En av dem, det finns två under vår bil.
"Ni till Italien ska. Vi ordnar reservdel och skruva dit, kommer imorrn senast lunch. Ni på väg igen senast tre. OK"? Ja, vad är svaret. Det låter väl som att de gör vad de kan. Självklart OK och tack därtill.

Jag hade sett en hotellskylt tvärs över gatan och skulle just fråga vad de trodde då verkstadschefen tog till orda igen, han hade nog sett varåt jag sneglade.

" Nej, nej, där inte bo. No good. Jag ringt efter bil som hämtar er, ni bo i mindre by, mycket trevligare."
Precis samtidigt skramlade en stor bil in på bakgården och en medelålders tyska greppade resolut tag i vårt bagage och började lasta. Vi lämnade Pegnitz för en fantastisk bilfärd genom ett urvackert landskap och kom till en liten idyllisk, backig by, Pottenstein, och ett jättecharmigt värdshus. Här hade det tydligen förvarnats om vilka vi var och vad som hade hänt för vi blev snabbt och vänligt ompysslade och inhysta i inte mindre än två stora rum, ett med en härlig balkong med storslagen utsikt.

Restaurangen serverade en alldeles utsökt schnitzel och jag, som egentligen är måttligt förtjust i just Bayerskt öl, fick ett glas lokalt öl jag nog aldrig kommer att glömma. Innan vi skulle lägga oss kollade vi med hotellägaren om möjligheten till Taxi för att ta oss till Pegnitz dagen därpå, byn var så liten så det fanns ingen bank eller bankomat. "Bekymra er inte om det, jag skjutsar er"....

Jag ska inte dra ut på historien mer men jag lovar att vi sparat dokumentationen om stället, dit ska vi igen men då under betydligt mer gynsamma omständigheter. Dan därpå? Jo, mobilen ringde redan kl 10.30. "Car ready. We're coming to pick you up". 20 minuter senare var de där och medan det slutliga redde ut sig blev vi nedputtade i bekväma skinnsoffor, serverade kaffe och bullar medan hundarna kladdade ned bilhallens välstädade golv med en vattenskål märkt Mercedes-Benz. Vi var på rull redan före lunch....

Skulle skickat en italiensk present till dem. Dock är det tydligen ingen idé, här plundras alla paket. Hm, kanske kan skicka en blomma via Interflora......

Foton kommer!

Tänkte jag skulle börjat ta bilder idag med glömde naturligtvis kameran när vi kulle ta oss ur huset (det är fortfarande komplicerat med alla nycklar, larm, gas som ska stängas av och allt, samt inte minst det förbenade grindhålet som jag ska backa bilen på snedden igenom, har jag 3 cm till godo för varje backspegel? Eller är det 2 cm?).

Jag lovar, vi börjar imorrn!. Har idag sålt biljetter till Hanne Boelkonserten tillsammans med norska Therese och Linnea. På måndag ska vi träffa henne, Hanne alltså. Kul! Får inte glömma kameran då.

Livet i Neapel 1

Har nu Internet! Egen uppkoppling!!!! Telecom Italias besök blev inget besök, det blev en nedkopplad fast lina för en timme och därefter ADSL. Den fasta linan kom också tillbaka, med lustig bruskvalitet. Men vem bryr sig!

Parco Mazzola
Iallafall, vi bor alltså i en liten stad eller förort eller vad man ska säga som heter Lago Patria, efter den runda saltvattensjö som ligger här. I "centrum" finns affärer, restauranger, polis osv. Som nästan alla utlänningar här bor vi i en "Parco", ett par kvarter med italienska villor. Generellt kan man väl säga att det är litet renare här, mindre sopor som annars ligger slängda precis överallt, samt större hus. Runt omkring finns amerikaner, engelsmän, danskar, italienare, ödehus som aldrig blev klara, osv osv.

Welcome (maybe) to the US of A
Lago Patria ligger sådär 2-3 mil nordväst om centrala Neapel. Längs motorvägen, Tangenzialen, finns flera områden där såna som vi bor. Den bas Jim arbetar vid heter JFC och har cirka 1 500 familjer knuten till sig. Vidare finns en amerikansk bas, Cappodichino eller "Cappo" som amrisarna säger, längre in mot stan samt på en ö i bukten utanför. Där jobbar ännu fler. Vidare finns också en "Navy Support Site" ett par tre mil norr om stan. Ett litet Amerika helt enkelt. Nästan ingen får komma in, strikt ID-kontroll. Självklart betalar du i dollar och inte i Euro. Innanför murarna finns lägenheter där folk faktiskt bor, de behöver inte lämna området. En biograf där du kan se filmer för 3 dollar, glöm dock inte att stå upp när nationalsången spelas i inledningen. Affärer som säljer allt du kan tänkas behöva, en Chrysler, en spade, en Lacostetröja, amerikanska snabbmatkedjor och så såklart amerikanska livsmedel. Färsk mjölk och ägg tas dit från Danmark, jag har ännu inte förstått varför men enligt vår amerikanske granne, miljöingenjör på "Cappo", vill han inte äta lokalt producerad mat, den innehåller för många gifter. Kanske är det förklaringen. Det är litet ohyfsat att fråga.

Egen veterinär
Supportsiten låg inne i Neapel fram till 9/11. Då valde man att bygga en ny ute på landet som är lätt att skydda och snabbt kan stängas ned. Var själv hos veterinären där en dag och kom sen inte ut. Fullt av MP överallt och jag fick aldrig veta vad det gällde. Veterinären förresten. ALLA här har hundar och katter. Många tar hand om någon av de mängder vilda djur som går omkring här. Dessa ska sedan självklart (!?) med hem. Är du amerikan får du hjälp av deras egen veterinär, kaptens grad, som inte tar emot olycksfall med väl fixar allt som har att göra med vaccinationer, införsel, utförsel osv. Vad jag tycker? Tja..... döm själva.

Ja ja, man kan köpa fantastiska hamburgare för grillen därute. Och jag gillar också den danska mjölken då det finns skummjölk, som vår lättmjölk ungefär. Den italienska mjölken är klart drickbar men litet för fet för min smak (de som känner mig vet att jag kan hälla i mig en hel del mjölk).

ID-kontroll
Eftersom amerikanerna självklart är flest här är de också de som sätter sin prägel på mycket. Säkerhetstänkandet är extremt högt på vissa sätt. Samtidigt är det på alla baser också många Neapolitanare som arbetar. Såhär i början är det litet krångligt att förstå alla regler och förordningar. Som t ex i den amerikanska poolen dit vi blev bjudna i söndags. Kvart i varje hel timme blåste badvakterna frenetiskt i sina visselpipor. Alla barn fick gå upp ur poolen och vara på land femton minuter. Linnea satt och väntade på solstolen men jag fick bada....

Vakter, vakter, vakter
Linnea och jag har varsitt eget ID-kort som måste visas upp vid alla grindar. Rätt självklart även om det ibland känns litet knepigt med alla dessa strovuxna, k-pistförsedda amerikanska vakter som med extrem noggrannhet kollar ditt ID medan de brölar "Mmmmmmoooorning määääääm".

På JFC finns också affärer att shoppa i. Även här finns regler som jag ännu inte riktigt fattat. Jag tror det är så att vi, då Jim bara är "inlånad" här i EU:s regi, egentligen inte FÅR handla av nån anledning. Dock skiter man i det så länge vi inte köper sprit eller cigaretter. Jag FÅR alltså köpa mig ett par strumpor. Ja ja, f ö föredrar jag att "handla i Italien" som jag säger, alltså de vanliga italienska affärerna. Grönsakerna, frukten, vinet och fiskdisken är ofta magnifik.

Tillfälligt tillbaka

Jaaaaaa! Internet funkar fortfarande inte i vårt hus, trots diverse insatser från Telecom Italia, vänner och bekanta. Vet inte hur många timmar vi lagt ned på det men misstänker fortfarande att ADSL-linan helt enkelt inte är aktiverad, trots Telecom Italias försäkringar att den är så. Lånar nu grannens hus och hoppas kunna komma med inlägg då och då. Har sååååååå mycket att berätta, om Neapel, livet här, alla regler, allt som händer (och det är mycket), vår nedresa när vi blev stående på Autobahn med trasig bil i södra Tyskland.

Ska försöka skriva litet i taget och SNÄLLA, hör av er med nyheter från Sverige, stort som smått. Har inte läst en svensk tidning elelr hört på svensk radio på över en månad. Jag vill veta ALLT!

Kram från ett 40-gradigt Neapel.