lördag 31 maj 2008

Such a sentimental journey...




... där ser man. Det började med Trine. Vi hade ju familjens djur här i två veckor medan de tillbringade sina sista dagar på basen. Intensivt. Papperstrassel och veterinärtrassel in i det sista, kryddat med en svår tur fram och tillbaka till Aversa i en lånebil som kokade när det var 37 grader ute. Fick bärga hund, katt samt Trine vid en sval vägg inne på basen. Och så i torsdags kväll var de klara för avfärd, hämtade Pete och Eddie och nu är de inte här länge....! Idag har de kommit fram till Mississippi..... så långt borta! Deras hus här i kvarteret gapar tomt med alla fönsterluckor öppna. Det känns helmärkligt...

Ännu konstigare blev det igår. Vi var bjudna till våra grannar och vänner, Colonel Schotts, Retirement Ceremony. Nu får ni kanske hålla i er men tårarna rann. Rick varnade mig innan.... "I'm gonna cry". Och jag VET att amerikaner är betydligt mer sentimentala och högtravande än vi men det var ändå fantastiskt. Fantastiska tal, fantastiska presenter och till slut bad Rick för sista gången om "tillstånd att lämna skeppet", denna gång med hela familjen i släptåg. Du kan tycka och tänka vad du vill men på det sätt US Navy tar hand om de sina imponerar.

Nu är det 4 dagar kvar, sen lämnar de sitt hus. Och på fredag flyger de till Washington DC. För första gången på 25 år planerar familjen att bo på ett och samma ställe i 20 år. Det kommer att bli så tomt! Inga fotbollar som ideligen hamnar på vår tomt, inga Lilly och Milly som hänger vid staketet och vill ha en godis, ingen öl och snack vid staketet. Varför är USA så långt bort???? Nåja, nu har vi en fullgod anledning att återvända till Washington!

Men dan var inte slut där. Precis när vi startat laga middag ringer det på grinden och ute står Luca och Valentina!!!! Vi har inte setts på evigheter, dels har vi lyckats springa om varandra av olika skäl, dels dog Micheles båda föräldrar med några veckors mellanrum så de har åkt norrut var och varannan helg. Med sig har Luca världens finaste bok med bilder från hela Italien av en fotograf som heter Minno Jodice. Han trodde nämligen att vårt adjökalas var redan denna fredag! Skratt. Typiskt Luca..... Jag vet inte om jag kan förklara. Att du inte har träffat en bror eller en kär gammal vän på evigheters evigheter, även om ni talat i telefon och mailat. Och så bara pratar man i munnen på varandra. Det konstiga är att det är samma sak med Linnea och Valentina. Trots språkförbistring och ålderskillnad bara lyser det om de där två.

Jag ser fortfarande fram emot att lämna Neapel. Men .... åh vad jag kommer att sakna en del av våra vänner!!! Det känns verkligen bitterljuvt....

måndag 26 maj 2008

Ja ja....

... det är väl sammanfattningvis min kommentar....
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2550027.ab

Inga sophögar beslagtagna vad jag kan se. Förra söndagen hängde helikoptrar över en-av-de-byar-tänker-inte-säga-namnet som Lappalianen pratar rätt mycket om i sin bok. Och Carabinieri på vägen. Och Polizia. Stod intet i media efter det....

fredag 23 maj 2008

Inbrottsvåg...

... I know. Have NOT written anything forvever. Det är också för det watt nåt att skriva.

Linneas kusiner och farmor var här. Kul!

Jo, vann darttävlingen på Britpub tillsammans med en bra holländare och en ytterst motvillig , tunn fransos. Men han verkar vara emot det mesta så vi valde att inte hänga upp oss så mycket på honom.

Här råder tydligen inbrottsvåg. Amerikanerna skriver inte nya huskontrakt i vårt område och kallar tillbaka de som bor här. Vi vet liksom inte vad vi ska tro. För oss låter inbrottsvåg i Neapel som nåt slags.... här är det ju inbrott hela tiden. De snor allt, familljefotografier..... En familj var glada. Hade huset larmat, dörrar, fönster. Men de hade husdjur så rörelsedetektorer var inte så smart. Kommer hem en dag för att konstatera att det var ett stort hål i väggen istället. Svårt att larma väggar.... ALLT borta.....

Kan konstatera att när jag kom hit var jag en sorts person. Fortfarande nyfiken. Trodde att åtminstone NÅN härnere var litet nyfiken på mig. Jag gillade inte USA sådär så det skrek. Tyckte allas instängda liv härnere var konstigt.

Idag gör jag det mesta av vad de andra här gör. Åker ut det minsta jag kan för det är bara deprimerande, tar den långa vägen så jag slipper se alla prostituerade, slipper bli oförskämt bemött och se döda hundar, säger God Bless the Support Site (USA) för där kan jag dels känna mig trygg, dels faktiskt TRO på den realtiva giftfriheten i de varor vi ska äta upp, dels kommunicera om jag har frågor.

Min italienska? Nej, BRA är den inte. Men om man som motpart bara kan tänka sig att sluta prata med mig som en annan Napoletanare, bromsa, kanske säga ett verb i sin grundform istället för att fortsätta prata dialekt, fortare och högre..... Då kanske vi kan kommunicera. Det går många gånger, handlar så mycket om motparten. Ska tänka på det (om jag nu behöver) hemma i Sverige igen. Om nån tilltalar mig på ett främmande språk och jag inte förstår, då ska jag inte skrika tillbaka på snabb östgötska. Eller jämtska..... Tror kanske inte jag ens behöver fundera på det när jag tänker efter..... Fascinerande att man ens kan ha en NATO-bas (språk engelska) där folk inte pratar engelska..... ens litetgrann.....

Nåväl. Ska berätta allt när vi kommer hem. Eller skriva en bok......

Eddie, norsk/amerikansk golden är här och var ute för en stund sen. Hundarna hänger alltid på framsidan men plötsligt hör jag ett vådligt skällande från baksidan. Tog in Eddie. Nästan alla har sina hundar ute på nätterna här men så kan jag inte sova. Efter 5 min gick larmet på ett hus högre upp. De kommer in från den sidan, bufflar och bondejord. Lugn, vi har larmet på. Och just nu tre hundar i huset. Vill de stjäla våra bröllopsfotografier så.....

Säger som en amerikan.... "Make my day...."

Veckor kvar bara......