... där ser man. Det började med Trine. Vi hade ju familjens djur här i två veckor medan de tillbringade sina sista dagar på basen. Intensivt. Papperstrassel och veterinärtrassel in i det sista, kryddat med en svår tur fram och tillbaka till Aversa i en lånebil som kokade när det var 37 grader ute. Fick bärga hund, katt samt Trine vid en sval vägg inne på basen. Och så i torsdags kväll var de klara för avfärd, hämtade Pete och Eddie och nu är de inte här länge....! Idag har de kommit fram till Mississippi..... så långt borta! Deras hus här i kvarteret gapar tomt med alla fönsterluckor öppna. Det känns helmärkligt...
Ännu konstigare blev det igår. Vi var bjudna till våra grannar och vänner, Colonel Schotts, Retirement Ceremony. Nu får ni kanske hålla i er men tårarna rann. Rick varnade mig innan.... "I'm gonna cry". Och jag VET att amerikaner är betydligt mer sentimentala och högtravande än vi men det var ändå fantastiskt. Fantastiska tal, fantastiska presenter och till slut bad Rick för sista gången om "tillstånd att lämna skeppet", denna gång med hela familjen i släptåg. Du kan tycka och tänka vad du vill men på det sätt US Navy tar hand om de sina imponerar.
Nu är det 4 dagar kvar, sen lämnar de sitt hus. Och på fredag flyger de till Washington DC. För första gången på 25 år planerar familjen att bo på ett och samma ställe i 20 år. Det kommer att bli så tomt! Inga fotbollar som ideligen hamnar på vår tomt, inga Lilly och Milly som hänger vid staketet och vill ha en godis, ingen öl och snack vid staketet. Varför är USA så långt bort???? Nåja, nu har vi en fullgod anledning att återvända till Washington!
Men dan var inte slut där. Precis när vi startat laga middag ringer det på grinden och ute står Luca och Valentina!!!! Vi har inte setts på evigheter, dels har vi lyckats springa om varandra av olika skäl, dels dog Micheles båda föräldrar med några veckors mellanrum så de har åkt norrut var och varannan helg. Med sig har Luca världens finaste bok med bilder från hela Italien av en fotograf som heter Minno Jodice. Han trodde nämligen att vårt adjökalas var redan denna fredag! Skratt. Typiskt Luca..... Jag vet inte om jag kan förklara. Att du inte har träffat en bror eller en kär gammal vän på evigheters evigheter, även om ni talat i telefon och mailat. Och så bara pratar man i munnen på varandra. Det konstiga är att det är samma sak med Linnea och Valentina. Trots språkförbistring och ålderskillnad bara lyser det om de där två.
Jag ser fortfarande fram emot att lämna Neapel. Men .... åh vad jag kommer att sakna en del av våra vänner!!! Det känns verkligen bitterljuvt....
Ännu konstigare blev det igår. Vi var bjudna till våra grannar och vänner, Colonel Schotts, Retirement Ceremony. Nu får ni kanske hålla i er men tårarna rann. Rick varnade mig innan.... "I'm gonna cry". Och jag VET att amerikaner är betydligt mer sentimentala och högtravande än vi men det var ändå fantastiskt. Fantastiska tal, fantastiska presenter och till slut bad Rick för sista gången om "tillstånd att lämna skeppet", denna gång med hela familjen i släptåg. Du kan tycka och tänka vad du vill men på det sätt US Navy tar hand om de sina imponerar.
Nu är det 4 dagar kvar, sen lämnar de sitt hus. Och på fredag flyger de till Washington DC. För första gången på 25 år planerar familjen att bo på ett och samma ställe i 20 år. Det kommer att bli så tomt! Inga fotbollar som ideligen hamnar på vår tomt, inga Lilly och Milly som hänger vid staketet och vill ha en godis, ingen öl och snack vid staketet. Varför är USA så långt bort???? Nåja, nu har vi en fullgod anledning att återvända till Washington!
Men dan var inte slut där. Precis när vi startat laga middag ringer det på grinden och ute står Luca och Valentina!!!! Vi har inte setts på evigheter, dels har vi lyckats springa om varandra av olika skäl, dels dog Micheles båda föräldrar med några veckors mellanrum så de har åkt norrut var och varannan helg. Med sig har Luca världens finaste bok med bilder från hela Italien av en fotograf som heter Minno Jodice. Han trodde nämligen att vårt adjökalas var redan denna fredag! Skratt. Typiskt Luca..... Jag vet inte om jag kan förklara. Att du inte har träffat en bror eller en kär gammal vän på evigheters evigheter, även om ni talat i telefon och mailat. Och så bara pratar man i munnen på varandra. Det konstiga är att det är samma sak med Linnea och Valentina. Trots språkförbistring och ålderskillnad bara lyser det om de där två.
Jag ser fortfarande fram emot att lämna Neapel. Men .... åh vad jag kommer att sakna en del av våra vänner!!! Det känns verkligen bitterljuvt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar