... är till synes oändlig. Utställningsfolket tjafsar med jaktfolket, jaktfolket tjafsar med utställningsfolket. Och nivån är LÅÅÅÅÅÅÅÅG. Riktigt, riktigt pinsamt låg.
Alla har vi en syn på våra hundar. Saker vi ser och prioriterar. Alla har vi också de bästa hundar som någonsin funnits, eller hur? Nej, så är det kanske inte men att man står bakom sin hund är underbart tycker jag, det är ju kärlek. Men förmågan att också se deras fel och brister samt att älska dem ändå, det är ännu större. Som en jaktprovsdomare sa vid återsamlingen på ett prov jag startade i... "tänk nu på att det är samma hund ni åker hem med som ni kom hit med imorse".
Ändå tänker vi nog de flesta av oss att de som dömer oss på prov och utställningar, som representerar mer kunskap än vad vi själva har och som jobbar som representanter för rasklubbar, inriktningar och i sista hand den avel mot något ännu bättre i rasen, de borde väl åtminstone försöka att stå över allt detta.
Därför är min besvikelse idag monumental när jag surfar in på en av våra anlitade jaktprovsdomare och läser blogginlägget "Tjock, tjockare, Molly", en reflektion om en labrador med utställningslinjer och dennes matte, illustrerad med bilden av en gris. Läs själva: www.juggeshemsida.se. Surfa in på bloggen och rubriken ovan.
Ska vi gissa att den som startar en labbe med "utställningsutseende" för den här domaren är dömd på förhand....????? Nä, det ska väl vara en "fasanmesil" (domarbloggens stavning, inte min) i år.
Hur ska vår ras nånsin kunna utvecklas på ett bra sätt om det är såhär vi behandlar varandra? Vem gagnar det???? Inte nån är min gissning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar