Hemlängtan - och vårt hus

Jäpp, erkänner. Efter det att det första glädjeruset och upptäckarandan lagt sig längtade jag hem. Inte så mycket till Sverige som sådant, det finns kvar där det vet jag, men från allt som bara krånglade och från huset som jag knappt kunde ta mig ut ur. Hundarna kan inte lämna tomten, allt är larmat och inlåst, JAG är larmad och inlåst och ingen ens frågade mig vem jag egentligen var. Jag var "bara" hustru till den svenska övlt som jobbar på EU Command Element.

Vårt hus är rätt underbart. Det har tre våningar, ett kök, en "salong" med öppen spis och en tvättstuga/badrum på nedervåningen, marmortrappa, tre sovrum och två badrum på plan 2 samt ett jätterum med ännu högre i tak, träbjälkar i taket, öppen spis och panoramafönster högst upp. Med terrass. Stor. Och gästrum. Och badrum 'a la spa. Och hela huset har dessutom balkonger överallt, de bygger smart här. Värmen kommer aldrig riktig in i huset. Dessutom har vi AC i alla rum. Med fjärrkontroll (du kan inte köra alla på en gång, då går huvudsäkringen).

Att ordna och dekorera i huset har varit en stor sak för oss alla. MEN DET RÄCKER JU INTE. Jag är van att arbeta, Linnea är van att gå i skolan. Det finns liksom en gräns för hur roligt det är att pynta ett hus, hur fint det än är. Våra företrädare här verkade ha en kris i att lämna AFFÄRERNA. USA, där allt är billigt men det mesta av eländig kvalitet (tvättställningen jag köpte låg bokstavligen i bitar en morron när jag kom upp), AUCHAN, ett stort köpcentrum med en massa affärer men framförallt en helt gudomlig mataffär med färsk grönsaksdisk, METRO, som Martin Olsson ungefär fast med fantastiska köksredskap.... Men jag orkade liksom inte shoppa hela tiden. Blev totalt uttråkad.

Nu är huset i ordning, jag har arbetat med Hanne Boel-konserten, Linnea har börjat skolan. Jag vet att man köper dansk mjölk samt jättefint kött i USA, svenskgrejor till ohemula priser på IKEA (vet nån vilken lyx en Wasa-knäckebrödmacka med ett glas mjölk till är? Njut!), resten i Italien (Auchan), vi har klarat vårt första åskväder, vilket hette duga kan jag säga, jag går på italienska, Linnea går i skolan och när jag går på basen upptäcker jag att jag har många bekanta. Jag trivs. Jag har vant mig vid dem som försöker tvångstvätta min ruta vid alla rödljus (svensregad bil gör inte saken lättare), jag tror inte att jag ska bli pistolrånad på Auchans parkering (amerikanerna påstår att man blir det) och framförallt, jag och vi alla i famljen har nåt att göra. Och vi tycker mycket om Neapel! Det är vackert, spännande, annorlunda och har en stor dos charm.

Mer om Linneas skola kommer snart.