Hem snabbt som tusan, två knäckemackor och hundpromenad och sen tillbaks igen för möte med "senior ladies small countries". Ska erkänna att jag innan mötet var litet less, desto gladare när det var en positiv överraskning. Holländskan som leder det hela är en sån person du kanske behöver möta två gånger för att riktigt uppskatta men när du väl gjort det gillar du henne desto mer. Kul! Flankerades på mötet av ilsk belgiska med hund. Hon hade för en vecka sedan inbrott i sitt hus och låg i konflikt med sin landlord om nya, bättre galler för fönstren. Historien var att hon glömt en gallernyckel kvar i låset på insidan, gallret var dock låst. Tjuvarna hade en ny manick där de kunde ta sig in under gallret och med ståltråd typ pilla upp det, just på grund av att hon glömt nyckeln i den låsta dörren/gallret. Hon var fortfarande i kris, det förstår jag. Hunden var med då hon inte kunde lämna huset utan att sätta på larmet. Vi skrattade dock hysteriskt åt hennes berättelse om hur hon i rena ilskan själv kopplat el till sitt galler runt huset för att göra det strömförande. Tack och lov hade hon dock inte kopplat på eländet innan hennes man kom hem. Försrkäckt konstaterade han att hon skulle ha bränt elsystemet i hela huset, och fömodligen även bränt ned hela huset, om hon hade gjort det.
Sen skolhämtning, samma kaos varje dag. Alla kommer med bil, det finns inte parkeringsplatser eller ens plats för 10 procent av alla bilar. Jag ställer mig långt bort och GÅR, mammor från andra länder, ska inte säga vilka, kämpar ändå varje dag för att ta sig fram till skoldörren. Var det inte trappor skulle de köra in i receptionen tror jag....
Ställde mig på lur för att fånga upp Björn och Helga från motessoriskolan och hade tus, även Marita var med idag. Vi tog en kaffe tillsammans i väntan på Jim. Jättetrevligt avbrott från Linneas och min eviga väntan på Jim på eftermiddagarna. Det börjar bli ren tortyr. Linnea är dödstrött, det finns ingenstans att ta vägen, än mindre nån vettig stans att sitta och göra läxor. Hur det ska gå när vädret blir sämre vill jag inte ens tänka på....
Kampen om bil nr 2 fortsätter. Idag har ett mail gått till attachén i Rom f v b till konsulatet om intyg därifrån för att blidka italienska myndigheter så att vi FÅR registrera en skrutt. Parallellt arbetar Jim och Ib med att reka hos bilhandlare osv. Skulle vi få grönt ljus kommer det ändå att ta en svensk evighet att få alla papper på bilen klara. Om inget hjälper funderar jag på att gå i våra företrädares fotspår åtminstone de veckor Jim går VB och börjar 6 på morgonen och helt sonika hyra en bil för statens pengar och samtidigt sända en protest till Gud vet vem? ÖB? Kungen? Anders Borg? De dagarna får jag köra 4 vändor till basen. 32 mil på en dag, och nu pratar vi inte norrlandsvägar utan trafik.... ORIMLIGT! Och detta p g a byråkrati.
För er som inte förstått problemet: Vi bor alltså där "alla andra" bor, d v s inte i centrala Nepael utan i förorten. Basen ligger också utanför centrala stan och tro mig, Neapel är inte Stockholm. Det är inte enkelt att bo därinne och skolorna finns inte heller där. Tyvärr finns här ingen buss, ingen tunnelbana, inte ens taxi har jag sett. Alla NATO-familjer har rätt att registrera sina bilar på basen, utåt med italienska skyltar och inåt enligt särskilda villkor. De har dessutom skattefri bensin faktiskt. Alla som har barn och fru har två bilar då det inte heller finns skolbussar, fritids eller ens simskola eller dyl efter skolan. Du förväntas alltså hämta och lämna på skolan och vi måste således anpassa oss efter Jims arbetstider. Jag har bara tråkigt men för Linnea är det tufft tufft.... Den skattefria bensinen skiter vi i, vi vill bara kunna ha en bil till. Vi betalar själva.
Fortsättning följer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar